Åtta dovhjortar

Fick en spännande bild på en flock springande dovhjortar. Vet inte vad som skrämde dem men de brakade förbi med full fart genom buskar och smågranar.

Tycker det är väldigt intressant med slumpens påverkan i fotandet. Sådana här bilder tar man inte, de är gåvor man ibland kan få. Vitsen är att man skall vara beredd att ta emot när det bjuds på ;))

Vitsvanshjorten...

...plåtade jag i skumrasket då natten sakta smög på.

Några dovhjortar...

Fortsätter med några dovhjortsbilder från förgår där man kan fundera på betydelsen av bilkens rikning och uttryck.

Blicken...

Det har gällt mycket om vitsvanshjort på sistone och jag har haft fina möten med dem. Visar två bilder från veckan.

När man fotar däggdjur så här utan gömsle blir det ofta så att djuret glor rakt in i gluggen. Många gånger blir resultatet en tråkig bild med budskap: Du är upptäckt! Eller nåt liknande…

Men ibland blir det nånting helt annat. Det blir en blick i djurets ögon som behövs i ett porträtt för att ge personlighet och djup för djuret. Eller det kan bli en känsla av en omvänt situation – det är djuret som betraktar dig från sin värld, ibland rätt så nyfiket. En lyckad blick på bild hänger på mycket: en passande stämning, komposition, djurets kroppsställning osv. men är allt som det skall bildas det kommunikation mellan bilden och åskådaren. Själv tycker jag mycket om jag blir betraktad mellan trädstammar, genom ris och buskar då det ofta bildas nån slags ”titt ut” känsla.

Det är många som påstår att det finns ingenting lika talande som människans ögon. Jag tillhör dem men det finns mycket också i djurens ögon. Bara man får det rätt i sina bilder…

Tranan

Övernattade inatt vid en grund sjö med vida blötänger runt omkring. Har fotat älgar där flera år sedan och ville se hur det var med dem i dag när de har minskat stammen ganska kraftigt. Det var lite för tidigt genom att ”sjösesongen” för älgar börjar egentligen först i juni. Såg en sångsvan och två tranor som låg på sina ägg och kunde smyga mig på en annan trana som gick omkring och letade efter grodor.

Fick några bilder som jag tyckte om. Kvällens släpljus nådde vassruggen genom en öppning i skogen och tände den fint. Allt annat vilade i skuggan. Jag satt bakom buskarna, tranan gick förbi i lugn och ro.

Lockar på bocken

bocken med afro

vitsvanshjort



Besökte gamla hjortmarker, där jag fotat rätt så mycket under gångna år. Sov natten i skogen. Kallt var det, några minusgrader! På kvällen såg jag en underlig dovhjortbock som verkade ha afrofrisyr. Han betade på en liten äng men gick sedan upp i skogen. Smög mig runt och fick några bilder. Bocken har skaffat en rejäl peruk mellan hornen som också de är av olik längd på ett konstigt sätt.

Dovhjortbockar brukar under brunsten samla allt möjligt (hö, kvistar, har sett tom en röd plastkasse) på sina horn för att få dem se större ut. Brunsttiden är på senhösten och jag undrar om bocken har gått hela vintern med sina lockar. Han verkade vara i gott skick och nu när det är dags att tappa hornen försvinner väl också lockarna. Han såg riktigt underligt ut, trodde inte mina ögon innan jag fick fram kikaren.

Fin morgon blev det också. Tyvärr ingen dimma som jag hade hoppats men hjortar var det gott om samt två älgtjurar som extrabonus. Grönskan börjar precis komma och bladen spricka så hjortarna trivdes vid stränder och runt de små skogsängarna.

En till...

Skall ändå visa en älgbild till. Den tycker jag är lite smårolig för ungtjuren har vänt bena så att hälarna pekar framåt :)) Bilden är en av de sista som jag fick av ”mina” älgar i april.

Det som jag skrev om älgvintern lät ganska enkelt men jag hade en massa tur med mig. Först och främst stötte jag på älgar som inte var så himla skygga från början och jag kunde med försiktiga tag tränga mig innanför gränsen till området som annars är förbjudet för människor. Men såklart rörde sig älgarna på ett stort område och där började turen. Det gick tre skogsbilvägar tvärs över området och jag kunde leta spår efter dem. Sen var det också så att den här familjen var den enda gruppen med tre älgar så jag visste alltid vilka spår jag skulle följa. Vintern 2002-03 var mycket snörik, det snöade nästan varannan dag och tavlan blev ren för nya spår. Allt detta gjorde att jag kunde hitta älgarna, att jag kunde hålla på med mina försiktiga närmanden och att jag sedan kunde vara så mycket tillsammans med dem. Ändå hände det att jag inte hittade dem under en vecka – de hade helt enkelt vandrat längre bort men kom tur nog alltid tillbaka till kärnområdet. Mycket skidåkning och pulsande i snön under den vintern – var i bättre kondition då :))

Måste tillägga en rolig händelse. Det var slutet av mars, älgarna och jag hade gjort en halvmils vandring på isen runt en stor ö. På förmiddagen lade sig älgarna på en solig bergsknalle för att vila och jag visste att nu blir det en paus för i alla fall några timmar. Jag bredde ut liggunderlaget på några tiotals meter från älgarna, tog på mig dunjackan och tänkte ta en kort tupplur. Det sista jag hörde var lärkan som sjöng uppe på himlen och älgarnas låg småpratande. Sen somnade jag in i djup sömn och blev väkt efter nästan tre timmar av älgkon som stod 15 meter ifrån mig och stirrade rakt på mig. Hon tyckte att nu var det nog med liggandet och det är dags att dra iväg. Jag packade grejerna i ryggsäcken och följde älgarna in i skogen ;))))